Jag ser dig släppa taget. Ser dig gå.

Och din himmelsblåa blick är brustet, söndergråtet röd
och du skriker till mig:
"Jag kommer aldrig bli din vän!
Jag önskar att vi aldrig mötts. Jag önskar att du var död!
Jag vill aldrig mera träffa dig igen!"

Och det är orden som jag hatar. För jag vet hur rätt du har.




Och det är tårarna jag hatar som faller tungt med dig.
För vi vet båda vad de innebär.
Att i dem ska en saknad döpas efter dig och mig
och det skoningslösa faktum att ibland så bara slutar man vara kär.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0