screamoutyourlungs
Hon va 17 år. 45 kilo lätt. Skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser.
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer.
Två, fingrar i halsen. Hostar upp mina problem.
Så spottar ut skam och lever med en fiende.
Lever med en nattsvart känsla så vidrig men,
Känns som döden knackar på när man är ensam.
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan.
Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster.
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet.
Det känns lite tryggare. Världen genom mitt fönster.
Har dåligt med pengar. Kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner dom flesta vännerna.
Sömnlös, hoppet hoppade av.
Första chansen gick fel så jag mår botten idag.
Har en farsa som är världens största egoist.
Han blir kär i alkoholen tar familjen sist.
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig piss.
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.
Våra liv kan kännas tomma och iscensatta.
Tänk om vi redan är döda, här istället bestraffas.
Det äter upp mig inifrån.
Självkänslan ligger i resperatorn skadad och väntar.
Den positiva lilla tjejen är försvunnen.
Blicken är tom. Kapitel sjutton är bara mörker.
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet men döden alltid ler mot mig?
Hur ska jag te mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band.
Jag hatar att jag hatar mig.
Jag är trött på att vara trött.
Ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp.
Känns som första dan i skolan, ja fast varje dag.
Nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks.
Om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar.
Då kanske ni skulle se mig som någon som va lika bra.
En osylnig 17 åring bor i allas dröm.
Men inte på det sättet, nej skeppet har gått på grund.
Låt mig inte sitta själv idag igen.
Låt mig inte möta mina tankar förfölja mig hem.
Blickarna i korridoren är som knivhugg i låren.
Det är sånt som får mig att överväga resan till båren.
Tonåren som skulle vara något bra.
Varför flyttar dom på mig när mobbarna får vara kvar?
Men jag förstår dom. Det måste vara mitt fel.
Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig i spel.
Det finns inget som går upp. Allting går ner.
Bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.
Du är vacker som du är.
Du måste vara som du va.
Det är knappast fel på dig.
Det är fel hur världen är idag.
Knyt båda nävarna och fokusera på nått bra.
För innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.
Kommentarer
Trackback
